Bara en mil till...

Mitt cykelår 2011 summerat

Alla andra postar årssammanfattningar så då gör jag det också!

Året började med intervaller på trainer. Tråkigt men nyttigt. Det gav verkligen märkbart resultat.

I april åkte jag till Italien och värmen för att cykla i riktiga berg och det var fantastiskt trevligt och jag kan varmt rekommendera det för den som vill få lite sol och mycket distans i benen.

Roslagsvåren var eländig men underbar, Nationaldagstrampet var varmt och under Ride of hope fick jag en smäll av släggan för första gången. Och sista hoppas jag för det var inget kul.

Det blev en massa rundor med Fredrikshof (som lärde mig cykla i grupp) och jag var och tittade på cykelpolo ett par gånger.

Vätternrundan gick som en dans men platserna till 2012 gick som smör i solen och jag blev utan. 2012 får det bli Mälaren runt och kanske Gotland 360 istället.

Jag köpte en mountainbike som jag cyklade alldeles för lite på men tack vare Cykloteket lyckades jag få ur mig en ny maxpuls i alla fall. 2012 ska jag ge mig på Lida loop tänkte jag.

Gamla stadspendlaren blev snodd (hang’em high!) och jag köpte ÄNTLIGEN en fixie istället. Fixie har för övrigt kommit med i nyordslistan för 2011. Lagom tills att trenden dött (?) alltså…

Jag var nere i underbara Köpenhamn och cyklade och tittade på cykel-vm men det har jag bara bloggat en rad om. Bokstavligen.

Mina mål för 2011 gick väl så där (ingen Faludrom och ingen randonné) så jag struntar i att lova något inför 2012.

Cyclocross i Kungsan

En av höstens höjdpunkter är när cx-cupen kommer till Kungsträdgården så man kan få avnjuta en snutt Belgien mitt i Hell City. Det stod till och med ett par urdruckna Duvel-flaskor utmed stängslet!

Starten:

I cx ingår det hinder som cyklisterna måste ta sig över:

Är man riktigt tuff hoppar man över hindren:

Stort grattis till segrarna Kajsa Snihs och Matthias Wengelin!

http://www.cxsweden.com/

http://www.sthlmcyclocross.se/

Mitt tafatta crossförsök på Kompiscrossen förra hösten slutade med en DNF. Att komma på en pendlarhybrid konverterad till singlespeed med cx-däck och försöka hålla samma tempo som kolfibergubbarna gick inte så bra. I alla fall inte för mig… Egentligen vill jag ha en cross och försöka köra några tävlingar varje höst men jag måste ha en större lägenhet först för jag får inte plats med alla cyklar.

Cx är skönt på så sätt att man kör i ett tempo någonstans mellan kaskadspya och hjärtinfarkt i 30 minuter + 1 varv (som amatör) och sedan är det klart! Inte nöta röv på landsväg i 3+ timmar vilket har sin charm men kan bli lite tjatigt i längden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Cyclocross

Ride of hope etapp nio

Ride of Hope är ett etapplopp på 129 mil från Lund till Stockholm. Jag deltog i etapp nio mellan Uppsala och Stockholm (98km typ) söndagen 14/8. Japp, det här inlägget borde ha skrivits tidigare men va fan…
 


För att komma till Uppsala tog jag pendeln till Märsta och hakade på ett gäng som skulle cykla till starten. Runt 44km tror jag. Tempot var rejält tilltaget för min del och det blev väldigt ryckigt på sina ställen så när vi väl kom fram till starten var jag redan lite småsliten. Som grädde på moset hade jag klätt mig för varmt också.
 


När jag väl kom fram till ICA Maxi var det tio minuter kvar till start för mellangruppen och eftersom jag inte föranmält mig så var jag tvungen att köa, fylla i lapp, betala, få nummerlapp och fästa nummerlapp på tröjan för att sedan ställa mig i startfållan precis när gruppen rullade iväg. Jag hann greppa en kladdig bulle i farten som jag tryckte i mig med andan i halsen samtidigt som jag jagade ikapp klungan. “Ska du med oss?” frågade tjejen som var grindvakt när jag kom ikapp med en halväten bulle i mungipan. Ja det skulle jag. Ett tag i alla fall för det gick i ungefär ett par mil innan jag väggade helt. Vi kom överens om att jag skulle vänta vid vägkanten på att den långsamma gruppen skulle rulla förbi och det gjorde jag.
 
Långsamma gruppen var ett gäng hårdingar fördelat mellan cykelkorgsmaffian och ett sponsrat företag som allihop cyklade på enpetare. Hårt.
 
Jag var så slutkörd att jag hade problem att hålla rullen fastän det gick i max 20 km/h. Efter halva sträckan kom en välbehövlig depå där jag åt och drack allt jag kom över. Tyvärr hjälper inte det när man redan bonkat eftersom det tar timmar för kroppen att få upp energinivåerna igen.


När vi väl närmade oss målet på Gärdet sa jag till en tjej jag cyklade bredvid att det hade varit jobbigare än Vätternrundan vilket hon inte trodde på. Hade jag varit så energilös under Vättern hade jag brutit. Jag hade aldrig tagit mig igenom 30 mil i det skicket.

Så vad lärde jag mig av detta? Jo att äta bör man annars kommer släggan, man kan inte starta ett lopp med minus på energikontot och man ska ta det lugnt innan start. Värma upp javisst men inte stressa halvt ihjäl sig. Och bara för att man klarat 30 mil galant så klarar man inte 14 mil utan att förbereda sig innan.

52 deltagare körde alla etapper, hatten av för dem, och totalt samlade vi ihop 1 001 715kr så hatten av för oss alla!

Jag har aldrig varit ett fan av Alberto Clenbutrol och hans löjliga segergest men efter den spektakulära attacken igår och framför allt hans nitande av en tramisg jävla pajas till åskådare så steg min aktning avsevärt.

Vilken tour det har varit! Snart är det bara sista tempoetappen kvar. Jag håller fortsatt tummarna för Evans men det kommer att bli på håret för honom…